söndag 15 november 2015

Kloka insikter när det går mindre bra på tävling

Det var länge sedan Wille tävlade Maggie nu, nästan en månad. Idag var det dags för deras första 120 cm inomhus, i Perstorp. Vi hade båda sett fram mot tävlingen, dels för att det var länge sedan de var ute som jag just nämnde och dels för att Fanny och Linda skulle till samma tävling. Wille tycker att det är kul med en kompis när han är på storhästtävling. Det brukar oftast vara Wille och en massa vuxna, som han uttrycker sig. Och jag tycker såklart också att det är extra trevligt att vara på tävling med kompisar.

I första klassen, 115 cm var Maggie spookie, det var massor inne på banan som var läskigt plus att hon är onödigt kinkig med underlaget. Maggie blev tveksam mot ett hinder som stod mot sargen, fick ett kraftigt riv och kom sedan i obalans in i kombinationen, Wille fick lägga en volt och sedan stoppade hon på nästa hinder som stod vid sargen. De kom över hindret och avslutade ok. Ingen toppenrunda men Wille var beslutsam och cool.

Kan säga att om det hade varit jag hade jag varit sjuk nojjig inför att gå in i en 120 bana efter en sån runda men som tur är så är inte Wille som jag. Han var fast beslutsam att han skulle få runt henne. Frågade Wille efter bangången vad han tyckte om banan och han tyckte att den var helt ok.

Maggie var fortfarande spänd och spookie, hon var inte alls bekväm varken med underlaget som var mjukt och släppte bitvis eller med miljön som sådan. Läskigt när hindren står nära sargen eller hoppas mot sargen där publiken sitter verkar hon uppenbarligen tycka.

Maggie tog en del kråksprång och Wille kände att han fick ta det mer på fart för att hon inte skulle tveka vilket resulterade i flacka språng och plockepinn med bommarna. De tog sig runt och hon stannade i alla fall inte.

Tänkte i mitt stilla sinne, undrar hur Wille känner nu när han kom ut från banan? Är han arg, besviken? Vad ska jag säga när jag kommer fram till honom? Ställer in mig mentalt på att peppa honom. Börjar med att säga att jag tycker att han är grym och en riktig fighter. Frågar sedan lite trevande hur han känner. Svaret gör mig stolt och nästintill tårögd.

- mamma jag är ändå nöjd. Hon stannade inte och vi kom runt. Att hon fick ta det på fart och därför hoppade lite flackt gör inget. Hon kämpade på så gott hon kunde fast hon var spänd. Vi kan inte ställa för höga krav på henne, hon är ju en nybörjare på den här nivån. Vi behöver båda skaffa oss rutin.

Så ung och så insiktsfull och snacka om att se hästen som sin bästa kompis och inte som någon tävlingsmaskin som bara ska prestera. Jag är övertygad om att hästarna känner av detta och att det skapar starka band mellan häst och ryttare.


                                                 

                                             

Väl hemma igen väntade stallet på att bli fixat, hingstarna skulle pysslas om och Freddan skulle få sitt pass på skrittbandet. Har även varit hästvakt till en god väns hästar i helgen och de skulle också få mat och tillsyn utöver det väntade ett par timmars arbete på hemma jobbet. Gissa om det var skönt att landa i soffan lagom tills nio-filmen på fyran. 

Hoppas ni också haft en bra helg. Nu taggar vi om inför nästa vecka som har ett fullspäckat schema för oss på stall Graflind. Ha det gott så länge!  


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar