onsdag 22 juli 2015

Tillbaka på jobbet & pappa-vakt

Efter en och en halv veckas härlig semester är jag tillfälligt inne på jobbet den här veckan. Det passar bra, dels så är Wille uppe i Stockholm hos mamma och dels så är jag pappa-vakt.

Pappa och hans sambo bor precis vid jobbet så nu har jag gångavstånd till jobbet igen, som på den gamla goda tiden när jag jobbade heltid på vårt företag hemma. Lyxig känsla.

När vi fick besked om att pappa hade obotlig spridd cancer såg jag framför mig en bild av hur vi skulle bevittna hur hans liv gled ifrån honom och oss också för den delen. Hur han plågsamt skulle tyna bort. När han var som sämst, när tumören i tjocktarmen vuxit så mycket att den stoppat upp hela systemet och täppt igen tarmen helt trodde vi knappt att han skulle överleva sommaren. 

Han opererades, de fixade någon sorts förbipassage i tarmen. Han påbörjade cellgiftsbehandling och vips så hände något. Pappa piggnade på sig snabbt, blev piggare än på många år. Faktiskt till och med speedad och energisk som sjutton. Så långt är allt en lyckosaga.

MEN det finns ett väldigt stort men. Pappa har blivit mer glömsk än tidigare och väldigt virrig. Närminnet är likt en guldfisk. Veckodagar, vad som ska ske här och nu koms inte ihåg. Han frågar om så många gånger att jag får bita ihop för att inte svara något dumt till slut. Ordförrådet har mer än halverats och han har en helt annan verklighetsbild än oss andra. En utredning gav oss svaret vi redan kände på oss, han är dement. Ursäkta uttrycket men VA FAN!, räckte det inte med cancern var han tvungen att bli drabbad av demens också?!

Han klarar sig inte själv längre. Glömmer att äta, glömmer att ta sin medicin, glömmer hur han ska göra när han ska ta sin insulinspruta osv. 

Han sambo, familjens klippa, har för dryga en vecka sedan blivit farmor till sitt tredje lilla barnbarn uppe i Östersund.  Såklart vill hon åka upp och hälsa på. Hon åkte i går morse så sedan dess är jag pappa-vakt. Det funkar bra, vi har det mysigt och samtalen kan till och med bli givande när vi håller oss till sådant som hänt för länge sedan. Sånt minns han bra. Men visst känns det konstigt att vara "barnvakt" till sin egen pappa, det är ju föräldrarna som tar hand om barnen och inte tvärt om!?

Min kära man är snäll och hjälper mig med hästarna på mornarna, ser till att de kommer ut så att jag inte behöver köra hem om innan jobbet. Men mocka och fixa det lämnar han glatt över till mig. I måndags fixade Cobbe middag till mig och pappa. När vi ätit var Cobbe sällskapsdam och hängde med pappa medans jag fixade i stallet och red Maggie. Vädret blev riktigt bra framåt kvällen och jag njöt i fulla drag när jag satt på hästryggen och trimmade, mysigt. Harry hade vilodag. Vi brukar oftast låta hästarna gå på bandet dagen efter tävling och vila andra dagen så det passade super att han skulle vila just idag när jag inte hade så mycket tid.
 

Mysigt trimpass på ridbanan i kvällssolen
 
 
I kväll blev vi kvar hemma hos pappa och åt middag så åkte jag och Ellie hem själva efter maten och fixade med stallet. Pappa klarar sig själv ett par timmar framför TVn. Båda hästarna skulle motioneras plus att stallet skulle fixas. Något som i och för sig inte tar så särskilt lång tid nu när det bara är Maggie och Harry hemma.
 
För att effektivisera tog jag först ner Maggie på bandet, gick hem och fixade stallet under tiden och därefter vart det Harrys tur att gå på bandet. När hästar och stall var klart pussade jag mannen hej då och så körde Ellie-doggen och jag ner till pappa igen så att vi var tillbaks lagom tills hans kvälls medicin och insulinspruta. Dagar som dessa när tiden är knapp är jag extra tacksam över att våra nya grannar är lika generösa med att låna ut sitt skrittband till oss som de tidigare grannarna alltid varit.







Tror att Wille saknar sin fina ponny för detta hade han lagt ut på Insta. Så gulligt <3
 
 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar