måndag 3 februari 2014

Ridhushelg

Tack och lov för lite plusgrader och mindre blåst. Wille och jag kom iväg till ridhuset med hästarna både lördag och söndag. Najs! 
 
 
Vilken tur med tanke på fredagens flygtur Wille gjorde. Ridningen i ridhuset innebar en lugn o snäll liten ponny. I lördags var vi där själva till att börja med och fick sedan sällskap av ytterligare ett ekipage. Lugnt och stilla mao. Tack gode god för det, var inte upplagd för några större äventyr.

Blev lite extra glad, fick komplimanger för Maggies utveckling. Den andra ryttaren har inte sett Maggie sedan jag började träna hos Ulrika med henne sent i höstas efter skadan. Då på den tiden hon var slingring som en orm. Hon tyckte att Maggie såg mycket stabilare ut och hade en helt annan bärighet. Så kul när andra uppmärksammar min häst och ser skillnad, blir genuint glad :-)
 
I söndags kom hovis på förmiddagen och skodde om Powie och satte på snösulor. Skönt att de är på. Visst, snön börjar töa bort nu men inte vågar jag tro på att det inte kommer mer snö, även om jag önskar just det. Att snön gjort sitt för den här vintern.  
 
Lastade sedan hästarna och körde till ridhuset. Där möttes vi av massor av hästar och folk. Alla hade uppenbarligen tänkt som vi. Vid luchtid borde det vara lugnt i ridhuset, folk är väl hemma och äter. Tydligen ingen som var hungrig idag, det var verkligen fullsmockat.
 
Den ena hästen hispigare än den andra. Gissa hur Maggie blev?? Inte hade hon nerverna lugna och fina inom sig. Att snön på ridhustaket smälte och dundrade ner i stora sjok förbättrade inte hennes lugn.
 
Försökte spela cool, både inför Wille och Maggie, var nog inte så övertygande, skådis talangerna lyser med sin frånvaro. Tog mig samman och tänkte när vi var varma och hyffsat lugna att vi skulle skutta över ett litet kryss. Maggie fick totaldamp, studsa och hoppa på stället, jag blev feg.
 
Hade det inte varit för att några av de andra ryttarna, bland annat Anne, peppat mig så hade jag inte fortsatt. Tycker det är obehagligt när det känns som att sitta på en tickande bomb nära att brisera vilket ögonblick som helst. Traggla, traggla, tillslut kunde hon travhoppa det lilla krysset från båda hållen utan att det kändes som att hon skulle explodera. 1-0 till Ullis mot haren! Schysst. Blir så glad över att det finns de som vill hjälpa och inte rackar ner när självförtroendet dalar, snälla goa "ridkompisar" är uppskattat.
 
För Wille och Powie gick det bra, det lilla krysset fixade de galant. Tyckte ponnyn såg väldigt lugn och stabil ut, Wille tyckte hon var lite spänd. Troligtvis lite smittad av stämningen i ridhuset där de flesta hästarna jazzade på tå.
 
På eftermiddagen stack grabbarna iväg på fotbollsträning. Ellie och jag roade oss med en promenix i skogen. Blev ett bra träningspass att pulsa i djup blötsnö. Är nog aninges knäpp och lättroad, gick och småskrattade när jag tittade på Ellie och hennes tok-ryck när hon springer runt som en illbatting i djupsnön och bara utstålar en enorm lycka och glädje. Tänk att en promenad i djupsnö i skogen kan vara så underhållande för både människa och hund ;-)
 
 
Toppenvovven Ellie doggen
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar