onsdag 6 mars 2013

Påmind om att uppskatta och känna tacksamhet

Hade nästan precis hunnit komma in på jobbet när mobilen ringde. När jag svarar får jag direkt en klump i magen. I andra ändan är det en kär vän som jag känt sedan jag föddes. Märker direkt att något inte står rätt till. Får förklaringen direkt: -Ullis min pappa har dött............lång tystnad. Vad säger man, blir själv chockad av beskedet. Får en klump i halsen, stakar mig och har svårt att få fram orden, tårarna börjar strila ner för kinderna.

Såklart blir jag ledsen för att jag känner honom väl och växt upp nära familjen, blir ledsen för min egenskull.............men mest ledsen blir jag för deras skull, hela deras familj. Att gå bort när man nästan bara fyllt pensionär är ALLEDES förtidigt.

Vi pratar en stund och när jag lagt på luren känner jag mig helt tom. Kan inte sluta tänka på min vän, hans sorg, hans familj, allt praktiskt som ska ordnas med. Mitt i all tomhet fylls jag av värme och tacksamhet.

Det finns så mycket jag bara tar för givet, glömer bort att både glädjas över och känna tacksamhet över hur fantastiskt bra jag har det. Mycket vill hela tiden ha mer, svårt att nöja mig och njuta. Känner mig oftare fattig för att jag saknar mycket som jag vill ha än rik för allt jag faktistk har.

Blir samtidigt så förbannand! Förbannad för att livet känns så orättvist, min väns far hade gott kunnat få leva många år till och njuta av sin underbara familj,sina barn och barnbarn. Förbannad på mig själv, det är alltid samma visa. I vardagslunken glöms det goda bort, glömmer bort att uppskatta vardagen och livet mer.

Tänker för mycket på allt jag vill uppnå, allt jag vill ha, längar för mycket efter något som ska komma istället för att stanna upp och bara njuta. Leva här och nu! Det är rent ut sagt fördjävligt att något sådant här ska behöva hända för att jag ska bli påminnd.

Nu är det skärpning, här ska njutas lite mer!


Kanske en bok för mig?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar